Grisslehamns kapell

 


Ur Boken Grisslehamnskapell av

Yngve Zetterlund och

Bengt Ingmar Kilström:

 

Den 26 sept. 1909 invigdes Grisslehamns

kapell eller Grisslehamns Församlingshus,

som det officiellt kallades, av ärkebiskopen

J.A. Ekman. En lång förberedelsehistoria låg bakom,

fylld av både patriarkgestalter och brinnande profethjärtan. Grunden för kapellet var inte i första hand den mark vid Lillsjön, som genom Tomta byamän och fru Lina Nauclér ställdes till förfogande; den var en längtan efter närhet till Herrens gårdar, som fanns här hos folket i norrändan av Väddö. Det var den längtan, som patriarkerna och profeterna ville hjälpa fram till uppfyllelse. Gustaf Unonius skall nämnas först i raden av patriarker.Han var son till en finländsk ämbetsman,som begagnade sig av rätten att flytta till Sverige, när Finland blev ryskt år 1809. Han kom som tullförvaltare till Grisslehamn. Sonen Gustaf lämnade sina studier i Uppsala och utvandrade med sin unga hustru till Wisconsin USA 1841, där han slog sig ned som nybyggare bland indianerna.Omsider blev han av den amerikanska episkopalkyrkan prästvigd för att i första hand sörja förde alltmer ökande svenska emigranternas andliga väl. När denna omsorg så småningom fördes över till Augustanasynoden, fann han sitt arbete överflödigt och återvände till sitt barndoms Grisslehamn, där han blev tullförvaltare 1863-1888. Här mötte han den längtan efter Herrens gårdar, som han så väl förstod. Han började hålla gudstjänster i kasernsalen i Borgen och i militärbevakningens gymnastiksal vid Lillsjön, ungefär där kapellet nu ligger. Här ordnade han med altare och nummertavlor. Det skulle vara som i sockenkyrkan. Hans psalmsiffror, gjorda av papp, användes ända in på 1970-talet i kapellet. Hans provisoriska kyrksal väckte tanken på en "riktig" kyrka i Grisslehamn. Lars Rosengren var en legendarisk kyrkoherde och prost i Väddö 1850-1896. Med sin lågkyrklighet och nära förbindelse med Evangeliska Fosterlandsstiftelsen var han väl en direkt kontrast till den högkyrkliga Unonius, men de två förenades i en varm omsorg om medmänniskors själar och i den stora nitälskan för Guds ord. Rosengrens stora iver var att nå ut med budskapet till alla dem som av olika anledningar hade svårt att komma till sockenkyrkan. Det var långt till Väddö kyrka från Byholma och Tomta. Till tullens vaktstuga kom ofta den gamle prosten och höll gudstjänst. Ofta hade han med sig eller skickade dit stiftelsepredikanter och teol, stud., som senare blivit bemärkta män i Sveriges kyrka. Gustaf Törnqvist hörde till dessa stiftelsepredikanter, som blev prostens utsände. Han var den som under 1800-talets sista decennium skötte den andliga vården i Grisslehamn. Han organiserade syföreningar för kapellet och började insamlingsarbetet på allvar vid sekelskiftet. Han hade tänkt sig få tjäna sin Herre ute på missionsfälten, men sjukdom lade hinder i vägen. Sin utbildning - vari ingick även en medicinsk kurs ställde han till hemlandets förfogande. Han blev reseombud i hela riket men hade sin fasta punkt i Väddö prostgårds adjunktskammare, där han tog emot människor inte bara i själanöd utan också med tandvärk och metkrokar i näsan. På dessa tre patriarkers grund byggde sedan kapellhistoriens tre profetgestalter och eldsjälar.

 

Oscar Mannström föddes i Byholma år 1876 och dog som kyrkoadjunkt i Adolf Fredrik i Stockholm år 1939. Han växte upp hos mor och mormor i Byholma. Mormor var länken, så berättar han själv, till den djupa gammalsvenska fromheten. Han tog studenten vid Fjellstedtska skolan i Uppsala, blev journalist och omsider sekreterare i Svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran. Folkbildning och fromhetsliv den syntesen ville han se förverkligad i kapellet. Hans kontakter med stockholmskt kulturliv och med "de fromma gummorna i Byholma" som han ofta talade om, skapade till sist kapellet. En av kontakterna var dåvarande konststud., sedermera stadsarkitekten i Västerås, Viktor Segersten, som gjorde ritningen till kapellet. Emil Sandberg var en i raden av Grisslehamns "publikaner", som gjort en livsinsats för kapellet. Han kom till tullen i Grisslehamn 1882. Han började med att vara kyrkvaktare och kyrkvärd i alla bemärkelser vid gudstjänsterna i Borgen och i vaktstugan, och när planerna för kapellbygget formades och blev till verklighet, fanns han alltid med. Han blev vaktmästare, kyrkvärd, kassör, ringare. Han saknades aldrig i kapellet. Långt in i ålderdomen, han dog 1942, fanns han med på gudstjänsterna. Det var fler än den unge prästen som kände välsignelsen av hans närvaro. Han var en rakryggad, osjälvisk, stillsam man. Allvarsam var han. Han skrattade sällan, men han log gott, särskilt när han räknade kollekten till kapellet. Han hade inte alltid så lätt att få dess kassa att gå ihop. Magnus Rodhe kom till Väddö som hjälppräst 1906. Han var ung, entusiastisk och handlingskraftig. Det behövdes just då. Arbetet för kapellet höll på att köra fast genom motsättningar i olika frågor. Det gällde platsen för kapellet, det gällde frågan om det skulle kombineras med skolbygget, som då var aktuellt. Och så var man oense om vilka som skulle få utnyttja kapellet, när det en gång blev färdigt! Den diskussionen varade egentligen ända till 1917. Då bestämdes bl.a. att Frälsningsarmén skulle få använda det till konserter på villkor att "Armén ersätter vad som kan under konserten varda skadat." Men det är klart att den stora stridsfrågan gällde bekännelsen. Till sist var man överens, att "lokalen skulle hållas stängd för okända och främmande talare". Endast evangeliskt lutherska kristna skulle få disponera kapellet, och man måste uppvisa intyg att man var sänd av EFS eller förete rekommendation av Törnqvist eller församlingens präster. Endast psalmboken och Sions toner fick användas. Den till synes ändlösa diskussionen i dessa frågor fördes i hamn av Magnus Rodhe. En kapellstyrelse valdes med Rodhe som ordförande, Oscar Mannström som sekreterare och Emil Sandberg som kassör, och så sattes kapellbygget i gång med ett startkapital på 5.000:- på hösten 1908. Det kom att kosta 10.000:-. Rodhe var med vid invigningen 1909 men flyttade redan vid slutet av året som skolpräst till Rörbäcksnäs.

Kapellet blev vad man drömt om och längtat efter: ett både andligt och kulturellt centrum. Här hölls gudstjänster och möten med präster och predikanter av skilda sorter, från lärda biskopar till folkliga kolportörer. Ekumeniken blev allt påtagligare eftersom åren gick. Och Väddö församlings kyrkoråd fick alltmer ansvar att stödja kapellförening och syförening. Kulturellt kom kapellet att bli betydelsefullt. Här fanns sångkör, och här hölls konserter av musikdirektören Oskar Lejdström, professor Patrik Haglund och fil.lic. Ejnar Haglund. Här finns i läsesalen ett av Roslagens första lånebibliotek, här fanns söndagsskola och scoutkår, här blev det konfirmationsläsning och kyrkospel. Långt innan sommarkyrkan blev en etablerad företeelse i Svenska kyrkan, fanns den här. Ortsbor och sommarfolk möttes i kapellet och i omsorgen om det. Längtan till Herrens gårdar, brinner den än i Grisslehamnsbornas och i fritidsfolkets hjärtan?


Grisslehamns kapell vill nu som då vara ett svar på den längtan.

 

Yngve Zetterlund





Här ligger Grisslehamns kapell: